Kärlekens steg äro outgrundliga

Prolog:

När man har varit singel ett tag så kan man ibland se såna där lyckliga par (på ytan iaf) och kanske muttra för sig själv litegrann ex: "Get a room ungdomsjävlar". Men officiellt så kan man inte yppa syrliga kommentarer högt då det kan uppfattas som att man är en sur, desperat snubbe som inget hellre vill bli ihop med någon men inte har nåt alternativ alls.

Själva storyn:

Jag var ute på min (och Linkans) dagliga motionsrutt Johanneberg runt, ensam, eftersom min träningspartner drabbats av sjukdom. Var på väldigt gott humör och tänkte en massa positiva tankar om livet osv. Ungefär vid pizzastråket på Gibraltargatan inträffar det. En parantes i anekdoten är att just den här gatan är bästa sträckan eftersom man känner sig så duktig när det sitter lönnfeta chalmerister och trugar i sig Calzone Magnum.

Jag hamnade då efter ett gående kärlekspar. Eftersom jag fortfarande var fylld av "happy thoughts" så tyckte jag nästan att det var lite smågulligt att de skulle ge varandra en puss ungefär varannan decimeter. Plus att de höll varandra i famntag väldigt väldigt hårt för att inte skiljas åt även om OG skulle komma med en pansarvagn och försöka köra mittemellan. Fortfarande smågulligt. Men DÅ inträffar det som inte får hända: De börjar gå hoppsa-steg i takt med varann och fnittrar (Paret är i 25-årsåldern). Ok, fine, jag hade kunnat acceptera ett eller två hoppsa-steg. Men i 40 meter???

Epilog:

Kärlek är jättebra! Kärlek är underbart! Men tammefan utan hoppsa-steg, tack snälla!